Skolavslutning 2008

Oj, oj, oj! Vart ska man börja. På morgonen och förmiddagen så var det fullt ös i gympasalen. Eleverna var så otroligt duktiga. Placera bord, stolar, dukar, muggar och glas, vek servetter ordnade med blommor och allt blev va fantastiskt inför kvällen.

När gästerna började trilla in runt 18-tiden var jag som nervösast. Sprang runt som en kållad kyckling och såg till att allt var som det skulle. Vad jag kanske borde gjort istället var att tänka på det jag skulle säga.

18:35 hälsade jag i egenskap av konferencier föräldrarna välkomna. Sedan var det dags att presentera klasserna - inte så svårt kanske, oj va fel det blev! Det började bra iallafall, första tre klasserna kom in utan att jag klantade mig. När sedan C91 skulle komma tänkte jag att eftersom en av deras lärare i år skulle gå i pension så förtjänade hon lite extra uppmärksamhet. Jag berättade att läraren i fråga hade varit på skolan sedan 1971 och att hon i år skulle gå i pension, och att hon skulle ha en stor eloge. När jag sen skulle säga hennes namn så var det som borta. Det blev bara svart! Pinsamt värre, men jag kom på de och klassen kunde göra sitt intåg. Sista klassen som skulle in var min klass, M90, som jag delade med en annan lärare. Jag berättade att jag var klassföreståndare för klassen och att jag delade klassen med läraren i fråga. Men att klassen skulle göra sitt intåg med min kollega (henne som jag delar klassen med) och sen blev svart igen. Jag glömde hennes namn. Jag tänkte och tänkte och jag fick bara inte fram de, till slut så lutade sig rektorn fram och viskade vad hon hette. Satans vad pinsamt det var.

Efter att alla hade ätit och fikat så delades det ut lite premier, stipendium och diplom. Det tyngsta priset kom sist. Jag, i egenskap av matematiklärare skulle dela ut diplom och en väldigt vacker pokal till vinnaren. Helt egoistiskt kan jag påstå att pokalen var kvällens höjdpunkt.

Därefter bar det av till aulan för lite sång, kör, bildspel och kabaré Eleverna va så duktiga så, jag såg genrepet igår och var lite orolig. Men det löste sig, och blev riktigt bra. Efter underhållningen bar det av till klassrummen för betygsutdelning.

Eftersom jag är lite halv mjäkig så, visste jag att det fanns inte en chans i världen att jag inte skulle börja lipa. Det hela började med att jag skulle sjunga inför klassen, eftersom enligt en kollega till mig (jag tänker inte nämna personen vid namn, bara att hämnden är ljuv) så hade jag lovat att sjunga. Låten som jag på ett berömvärt sätt lyckades förstöra var ingen annan än "My Way" med Frank Sinatra (om jag ska vara ärlig så tror jag att Old Blue Eyes hann vända sig både en och två gånger i sin grav innan jag var klar med låten).

Sen kom överraskningen som jag så här i efterhand uppskattar väldigt mycket, men som just då fick mig att gråta utan stopp. Min klass, M90 hade även dem tränat in "My Way" fast med annan text och valt att kalla låten för "Glenn" (för er som inte fattar: Jag är från Göteborg, och alla heter Glenn i Göteborg). Texten var skriven av kollegan jag valt att inte namnge, men som kommer att gå igen". Han drog fram en stol som jag fick sitta på och sen började klassen att sjunga. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Jag var och är fortfarande väldigt rörd. Jag kan bara tacka M90 och min kollega för den kanske bästa gåvan någonsin. Varje gång jag hör "My Way" så kommer jag att tänka "Glenn" och det lär falla en tår eller två. Därefter tänkte jag hålla tal, men jag var så rörd så det gick inte, istället delade vi ut betygen så jag fick lugna mig lite.

Till alla elever i M90, 2007/2008. Tack ska ni ha för två fantastiska terminer. Jag vet att jag ibland har varit väldigt grinig, men ni ska alla veta att ni betyder oerhört mycket för mig och att jag älskar var och en. Ni är genuina och ärliga, charmiga och roliga, musikaliska och helt underbara. Ni är min första avgångsklass och även om jag skulle ha tjugo till så kommer ni alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Tack ska ni ha för att ni fick mig att känna min så hemma hos er. Vi har skrattat och gråtit ihop och imorgon så avslutar vi med en heldag i Göteborg, men bara skratt och glada miner.

Innan jag avslutar så jag lägga in texten till "Glenn".

Glenn

Du stod i din kostym
Och sa goddag för snart ett år sen
Ditt namn var svårt för oss
Vi kom då på att kalla dig Glenn

Rätt snart förstod vi att
Du var rätt snäll om än rätt vilsen
Vår goe gubbe Glenn
Ehsan Momeni

Du sa blåvitt var bra
Fast på ditt bröst där stod det ICA
Men snart så stod det klart
Att Göteborg fick man ej pika

Vi räknade med bråk
Vi sportade och läste samhäll
Vi slet kväll efter kväll
Ehsan Momeni

En fotbollsfantast från Göteborg
Visst känner vi en gnutta sorg
Just nu idag – när vi skiljs åt
En ganska ung särskrivningskung
Inte så lång – IG i sång
Ehsan Momeni

Idag tar vi farväl
Vi säger hej för sista gången
En tår i ögonvrån
Men du är kvar i våra hjärtan

Vår tid blev alltför kort
Precis som du, knappt en och sexti
Vår käre Otis Reed
Ehsan Momeni

Men kanske ses vi på Ullevi
Eller på stan en vacker dag
Du hittar väl alldeles själv
Till Vänersborgs gågatekryss
Vi ses igen, vår lille Glenn
Ihsen Monemi