Herrejävlar! Tyvärr, men något bättre sätt kan jag inte komma på att starta inlägget på! Man kan säga vad man vill och man kan skriva vad man vill, men ett derby är ett derby. Det handlar inte om vilket lag som är formstarkast, eller vilket lag som har den bästa truppen. Det handlar om vilket lag som är redo att gå in och blöda i 90 minuter plus tillägg. Det handlar om kamp, det handlar om att inte vika sig en enda millimeter. Det handlar framförallt om stolthet!
Gajs kom till match med med sju raka utan förlust, vara tre raka segrar. Blåvitt kom till match med fem (5) spelare på skadelistan och två (2) avstängda. Det är mer eller mindre sju (7) ordinariespelare som inte kom till spel. Lägg där till att vi i somras sålde lagets stora hjärta (Pontus Wernbloom) och en av Allsvenskans bästa mittbackar (Mattias Bjärsmyr) och ändå är vi med och krigar om guldet efter 25 omgångar!
Vi fick se en riktigt bra derbymatch. Nästan fullsatt och bra väder. Vi fick se kamp, vilja och hjärta. Säga vad man vill, men gajs bjöd upp riktigt bra och det vet var inte långt ifrån ett tidigt gajsmål.
Men Blåvitt har något som många andra lag saknar. Vi har spelare som spelar med hjärta. Vi har unga killar som får chansen och blommar ut, ta exempelvis Mikael Dyrestam, killen är 17 år gammal, han är alltså yngre än de flesta av mina elever. Han fick chansen i somras i bortamatchen mot AIK. Att som 17-åring få göra debut i Allsvenskan är inte lätt – än mindre att göra de på Råsunda. Man killen har tagit chansen och inte gjort bort sig en enda gång!
Jag vill inte snacka skit om andra lag i Allsvenskan, men jag kan ändå inte låta bli. När de flesta lag (AIK, Gais, Kalmar, Helsingborg med fler) åker till Brasilien och hämtar hem spelare (oftast mer eller mindre på chans) så har Blåvitt en helt annan mentalitet. Vi satsar på egna talanger och talanger från närområdet. Dessa killar kommer till Kamratgården och fostras i den “blåvita andan”. Samma anda som en viss Sven-Göran Eriksson drog i gång. Detta leder till att dessa killar får ett genuint klubbhjärta. De brinner för klubben och gör sitt yttersta i varje match.
Årets upplaga av IFK är ett praktexempel på vad den här “andan” leder till. När vi i somras tappade så många tunga namn, dels genom försäljning och dels genom alla skador. Så var jag helt säker på att vi inte skulle ha något med guldet att göra i år. Det kunde i mina ögon inte vara realistiskt att tappa så många ordinarie spelare och ändå vara med i toppen av Allsvenskan. Vi skickade in ena 17-åringen efter den andra och de tog för sig! Spelade respektlöst, vågade visa att här är vi och vi tänker ta mig fan stanna! All cred till tränarna som kollar på spelarnas kompetenser och inte ålder. Något som en viss förbundskapten ännu inte har fattat. Det spelar ingen roll om du lyckades få en felträff på en frispark mot Argentina för sju år sen. Det är inte skäl nog att bli uttagen i landslaget år efter år (Anders Svensson) när det finns yngre spelare som faktiskt gör det bättre!
Att ha den här unga truppen och spetsa den med lite rutin och erfarenhet är nyckeln till framgång – uppenbarligen! Vi har en kapten som för bara några år sen va nära att lägga ner efter all skit med skatteverket, men han bet kvar, kämpade och i år kommer frukten av det hårda jobbet. Stefan Selakovic har aldrig gnällt, utan ner med huvudet och jobba ännu hårdare. För han fattar vad det går ut på. Namnet på bröstet (alltså klubbmärket) är större än namnet på ryggen!
Idag fick han sin belöning, två mål i ett derby och tre poäng som kan bli otroligt avgörande i slutet. Vi saknade sju spelare, nio om vi räknar med försäljningarna. Ändå står vi upp och krigar i ett derby, och vi är fortfarande med och krigar om guldet!
Det är lagmoral! Jag skulle seriöst vilja se AIK, Elfsborg eller något annat lag spela som vi gör när de har tappat nio spelare. Visst, vi spelar inte snyggast i Allsvenskan, men vi kämpar för varandra hela tiden! Tror någon seriöst att Santos (ÖIS), Flavio (AIK), Obolo (AIK) med flera hade rört en min om deras respektive klubb hade legat och härjat i botten av serien – knappast! För de är inte där för att de älskar laget, de har ingen lojalitet mot laget, utan de spelar för sin lön!
Så skulle jag vilja sammanfatta känslorna och tankarna efter ett helt underbart derby, och som matchhjälten Sella sa, man tror ju inte att de är sant!
Inlägg
